Skogen är min trädgård

Kristina Fluur ärvde en fastighet av sin mamma 1986 och valde att flytta från villan i staden till gården på landsbygden. Med de 60 hektar skog hon blev delägare i kom också ett växande intresse för skogen.

När Kristina Fluur blivit skogsägare ville hon lära sig att ta hand om den. Som sjuksköterska är hon van vid att vårda och pyssla om. Den omsorgen känner hon också för skogen. Hon letade kunskap, gick kurser, skaffade körkort för motorsåg och såg till att skogen blev en del av tillvaron.

– Allt klarar jag såklart inte av att göra själv. Avverkningar är ett sådant exempel. Men jag röjer gärna och tar fram motorsågen vid mindre åtgärder. Vi hade ju en del toppbrott i skogen här senaste vintern.

Någon skogsexpert är hon inte, det erkänner hon, men intresset och viljan finns där. Liksom fruktträden i trädgården, sköter hon om skogen och den kan avverkas om det behövs, men lika gärna stå kvar. Skogen är en plats att vara på och som skogens sjuksköterska ser hon att det behövs viss omvårdnad och åtgärder för att den ska hålla sig frisk.

– Hittar jag träd som mår dåligt tar jag gärna hand om det själv.

Hon känner ett ansvar för att ta ut ”lagom” av de resurser hon har blivit tilldelad.

– Vi ska väl vara lite försiktiga med att ta ner för mycket. Vi här i Sverige är rätt så snabba med att döma andra länder för att de tar ner regnskog och odlar soja, men vi borde nog i vissa fall vara lite återhållsamma med våra avverkningar vi också.

Även om hon nyttjar vad skogen ger till exempel i form av bär finns det mycket kvar att lära sig. Rönnens rika skörd skulle hon vilja bli bättre på att utnyttja.

– Det finns säkert många användningsområden för rönnbär, jag skulle vilja lära mig mer. Och smultronen jag hittar på hyggen är svåra att ta hand om på annat sätta än att stoppa dem i munnen, men det är väl inte illa det heller.

Hon går gärna i skogen, men helst inte ensam. Kristina har nämligen en hel del respekt för björnarna som finns där.

– Vi har haft björn nästan inne på gården, det finns klomärken på en stam precis utanför gårdsgränsen, så när våra barnbarn är här är vi lite extra försiktiga. Går jag ändå ut själv så brukar jag tjoa och sjunga, vissla och göra väsen av mig.

Maken har blivit samägare av skogen hon ärvde och han sköter jakten i familjen. Även om Kristina har jaktlicens tycker hon inte att det är så viktigt och jaktlaget är stort nog som det är. Kanske hänger det lite ihop med att vårda istället för att skjuta, även om hon inte har något emot att det jagas eller att ta del av det skogen ger.

Som nybliven pensionär kommer hon ha mer tid till gården och skogen. Barn och barnbarn tillbringar gärna tid här och de barn som är intresserade av skogen och gården diskuterar hon gärna med. En dag är det deras tur att ta hand om den.

– Det är roligt att det finns ett gemensamt intresse kring gården och skogen, och att vi har ungefär samma inställning till hur vi ska ta hand om den. Nu och i framtiden.

Kristinas tre tips om att samäga skog

1. Se till att ha en extern förvaltare av den gemensamma skogen när det finns olika intressen bland ägarna. Till exempel hur kostnader och intäkter ska fördelas.
2. Se till att hålla reda på dokumentation och Lantmäteriförättningar så det inte uppstår tvister och oklarheter i onödan. Det kan finnas olika bilder av vad som är överenskommet om det är muntligt. Ta hjälp av jurister så allt blir rätt!
3. Om du äger skog: planera för nästa generations övertagande i god tid. Det är ännu svårare att ta tag i det om du blivit sjuk, eller när du inte finns längre.

Kontrasten mellan jobbet som polis i Stockholms förorter och arbetet med skogen i Åres utkanter är stor. För Per Såmark är skogsfastigheten i norr inte bara en plats för avkoppling. Den är också en välkommen intäkt som kan investeras i både bostäder till barnen och passionen frimärken. Med en lokal samarbetspartner kan han luta sig tillbaka i trygg förvissning om att alla skogliga frågor tas om hand. 

Per Såmark sitter på uteplatsen hemma på Ekerö tillsammans med sin fru Liselott när vi ringer honom. Paret har tagit tjänstledigt från sina jobb som poliser i Stockholm för att varva ner, jobba med skogen och fiska. Ett stenkast från Pers stol vakar den goda gösen, men i Åresjön intill skogsfastigheten väntar rödingen. Han sätter stort värde i möjligheten att få ut det bästa av två världar och är glad att han även kan erbjuda sina barn samma sak. Trots att de behövde viss övertalning som små.

– Jag mutade dem med Kalle Anka pocket för att de skulle följa med på utterfiske. Nu när de är vuxna har de fattat grejen och kan sticka iväg själva. Då är man stolt, som far.

Skogsfastigheten på 226 hektar har Per ärvt av sin pappa som också är stockholmare. Han sätter stort värde på kontrasten mellan stad och land. Han åker gärna till stugan på skogsskiftet för att fiska och köra motorsåg runt husknuten som avkoppling. Alla skogliga frågor lämnar han med varm hand över till Linn Lund, virkesköpare i Team Norr.

– När jag tog över skogen och förstod allt som kan hända, att träden till och med plötsligt kan fatta eld och brinna ner en dag, kände jag att jag behöver ta hand om dem. Helst innan naturen gör det på egen hand. Därför tog jag kontakt med Linn, som förutom att hon är trevlig och lättsam, alltid svarar i telefonen.

Med god hjälp av sin revisor blev avverkningen ett positivt ekonomiskt tillskott för Per som bland annat kunnat investera i en ny snöskoter som han använder för att ta sig fram i skogen på vintern. Han har även kunnat bidra till en tomt till dottern. En del av pengarna investerar han också i sin stora passion, frimärken.

– Jag brukar skoja att jag vill återvinna träden till något annat som är gjort av trä. Frimärken har varit en hobby sedan 40 år tillbaka på en hyggligt bra nivå.

Med hjälp av skogsbruksplanen har han koll på framtiden och exakt vilka insatser som kommer göras och när. Att äga skog på distans är enkelt enligt Per.

 – Jag och Linn hördes väldigt ofta i början, men nu är samarbetet ett självspelande piano och jag känner mig trygg.

Hon föddes in i ett jordbrukarhem där jorden och skogen var grunden för livet. Att förvalta den skog som generationer före henne brukat ser hon som en gåva, en vinst i livets lotteri, men också som ett stort ansvar. Gudrun Abrahamsson från Överbyn, Brunflo, är mån om bygden och hon tycker det känns fint med en lokalt förankrad samarbetspartner som Gällö.

– Lokalsamhället behöver produktiv skogsmark. Många människor får jobb genom det. Det är inte bara personalen på sågen i Gällö, utan alla som är involverade i planeringen av affären, under avverkningen, med transporterna med mera. För oss känns det viktigt, säger Gudrun Abrahamsson.

I ordet ”oss” inkluderar hon sig själv och sin man Arne, men också de syskonbarn som hon äger skogen tillsammans med. Egentligen var det brodern som hade det stora skogsintresset, men när han gick bort alldeles för tidigt blev kontaktpersonerna på Gällö en trygghet. Generationsskiftet gjordes redan i slutet av 1970-talet.

– Hade jag förstått då hur mycket ansvar som skulle falla på mig hade jag gjort mer för att sätta mig in i skogsbruksfrågor. Men nu är jag tacksam över Gällös stöd och vi lejer dem för alla stora insatser.

En del mindre jobb vill dock familjen gärna göra själva. Tidigare skötte de rent praktiskt en del planteringar, numera har de mest allmän tillsyn, till exempel över planteringar. I sin barndom följde Gudrun med sin pappa till hans arbete i skogen dit de färdades med häst och släde. Yxa och timmersvans var redskapen. Det var före motorsågens tid. Matsäck medfördes till huggare och häst.

– Det är en glädje att ha fått vara med om den tidens skogsbruk och jämföra den med dagens maskinella skogsbruk. Det var en helt annan värld, funderar Gudrun.

Hon tänker mycket framåt, på kommande generationer. Målet är att lämna över något lika värdefullt som hon själv fick. Ett stort ansvar där hon inte alltid själv styr över utvecklingen. Väder och vind kan ställa saker och ting på ända. Stora katastrofer som stormar känner hon sig lugn inför, helt enkelt för att de inte kan påverkas. Då finns det annat som stör sinnesron mer.

– Betesskador av älg medför att vi inte längre kan plantera tall. Tyvärr måste vi också nu oroa oss för betesskador av hjort på granplant. Barkborrar är ett fortsatt och ökande hot. Vi är väldigt tacksamma för att få hjälp med bedömning och råd av våra kontaktpersoner på Gällö.

Vill du också ha kontakt med Gällö Skog? Kontakta oss här.

Johnny Hördell i Almåsa, har drivit lantbruk sedan han var 18 år och han delar tiden på gården med eget företagande som elektriker. Till det kommer 250 hektar mark.

– Sett till hur många timmar jag har jobbat är det väl gott och väl ihopskrapat till pensionsdags, men jag kommer hålla på ett bra tag till, säger 44 åringen och skrattar. Min äldsta dotter tar studenten från Torsta naturbruksgymnasium nu i sommar och hon vill engagera sig i gården verkar det som. Det är kul – vi får se hur vi kan utveckla lantbruket om hon går in i verksamheten.

Johnny Hördell behövde själv inte flytta särskilt långt när han tog över den gamla släktgården av morfars bror. Mellan byn Ekeberg och Almåsa är det inte mer än knappt två kilometer fågelvägen.

– Ladugården är från 1880 och jag flyttade hit 1995. Tog studenten en fredag och började mjölka korna på måndagen och har nu mjölkat i ganska precis 25 år.

Skogen har alltid varit en naturlig del av lantbruket. I generationer har den funnits där, brukats som en resurs och stått som en trygghet på många sätt och vis. Det större bostadshuset som finns på gården kommer från avverkning i den egna skogen. Timmer som transporterade med häst till sågen på gården, sågades till plank som sedan togs vidare till hyvleriet i grannbyn för att ta sig tillbaka och sättas upp till det hus som familjen Hördell fortfarande bor i.

– Idag är väl skogen en ekonomisk resurs och insats om man behöver få ekonomi i lantbruket, bygga en maskinhall eller investera i något annat på gården, säger Johnny Hördell. Numera sågas det sällan egna plankor på gården, timret får istället gå till sågen i Gällö och bidra med en insats den vägen.

Av de 250 hektaren mark är 157 hektar produktiv skog. En skog som också ger glädje i jakt, bärplockning och rekreation.

– Jag har gjort en slutavverkning på en liten del av skogen, men jag tycker det är viktigt att inte en generation tar ner så mycket som möjligt utan låter skog vara kvar och skötas för att den ska stå och ge glädje och ekonomi i flera generationer. Det jag gör idag påverkar ju även mina barns barn och hur de kommer uppleva skogen och marken vi har.

Nyligen gjorde Johnny Hördell tillsammans med Gällö skog en beteshuggning för att plocka fram gamla betesmarker till djuren. Ett historiskt värde, men även för att hålla markerna öppna och bevara det öppna landskapet för andra djur, insekter och växter.

– Tillsammans med kringliggande markägares intresse för samma sak kan det bli riktigt fint här igen. Jag tog tag i det när Gällös entreprenörer var i trakterna och gjorde annat kring Almåsa. Vid beteshuggningen har jag även haft ett samarbete med Länsstyrelsen om att öppna gamla betesmarker igen.

Johnny Hördell har i samarbetet även ansökt om EU-medel för att hålla betesmarkerna öppna, och han har också nyligen fått det beviljat. Ett medel som tydligen inte utnyttjas särskilt mycket enligt Länsstyrelsen så det är god chans att få.

– Nu kommer det även bli en uppföljning med Länsstyrelsen i sommar innan jag får stödet utbetalt och sedan ska vi se hur jobbet ska göras och justeras vidare med grannarnas marker.

En rolig insats för framtiden och bygden säger Johnny som ser fram emot att återigen ha djur betande i området där sly och fallna lövträd fått ligga vind för våg i många år.

– I skogen finns alltid något att göra. Vi får se vad nästa insats i skogen blir, närmast ligger nog en väg till ett lite mer svåråtkomligt skifte. Så får vi se vad planerna för lantbruket blir framöver, resurserna i skogen ska anpassas till det och satsas här på gården.

Nya skogsägare med höga ambitioner

Det började med att morfar sådde ett frö hos sina barnbarn Julia Andersson och Nora Sjöbom. Det har nu vuxit och systrarna förvaltar idag skogen som morfar en gång ägde och arbetade i. Ambitionen är att lära sig själv och prova sig fram, men virkesköpare Erik Lundgren finns alltid med som bollplank. 

När systrarna Julia Andersson och Nora Sjöbom var små följde de ofta med både mormor och morfar ut i skogen. Morfar skötte fastigheten flitigt och mormor plockade gärna svamp och bär på markerna. Skogen har alltid funnits nära, både bokstavligen och i tankarna för familjen som alla är engagerade skogsägare. Nu när morföräldrarna inte finns längre, har Julia och Nora axlat en del av ansvaret.

– Morfar tyckte att det var viktigt att vi barnbarn skulle ta vidare arvet. Jag äger ett skifte i Matfors tillsammans med min syster och ett tillsammans med mina föräldrar på Alnö, berättar Nora som jobbar på en bokhandel i Sundsvall.

Julia bodde i Lund och jobbade som journalist när hon fick sitt arv. På bankkontoret i Lund hade de aldrig öppnat ett skogskonto förut och skogen kändes avlägsen där hon befann sig i livet just då.

– Jag flyttade tillbaka till Sundsvall för sex år sedan och att bo på samma plats som andra skogsägare och vara närmare våra fastigheter gjorde att jag fick ett större intresse för skogen, säger Julia.

Julia och Nora bestämde sig för att hoppa på Skogsstyrelsens studiecirkel för skogsägare. Något som båda tycker gav mycket i form av både kunskap och självförtroende.

– När jag flyttade hem ville jag få bättre koll. Som ny skogsägare är det lätt att bara lyssna på vad andra tycker och göra som de säger, men jag tycker att det är en kul utmaning att prova mig fram och lära mig själv, säger Julia.

Virkesköparen Erik Lundgren är deras främsta kontaktperson på Gällö. Genom honom har de gjort en skogsbruksplan och han finns ständigt som ett bollplank i det löpande arbetet.

– Det är så värdefullt att gå tillsammans med Erik eller hans kollegor Rickard och Martin i vår skog och peka på träd och diskutera vilka åtgärder som behöver göras. Det ger en större förståelse, varför det ser ut som det gör. Vi är intresserade av miljöcertifiering och då har vi fått bra stöd från Erik som har förklarat hur det funkar, säger Nora.

Skogen har både ett ekonomiskt värde och affektionsvärde för systrarna. Förhoppningen för framtiden är att den ska ge en extra inkomst och ekonomisk frihet för att på sikt kunna utöka sitt skogsägande. De vill också ta stor hänsyn till miljön och djuren samt att det ska vara trevligt för boende i närheten att vistas där.

– Jag vill förvalta den väl av flera anledningar. Dels av miljöskäl, dels för familjens skull. Det är mäktigt att träden som morfar planterade en gång finns kvar. Det vore häftigt att se mina barnbarn gå i samma skog i framtiden. Jag ska sköta den så gott jag kan, säger Nora.

Skogen var en naturlig del av Anders Jonssons uppväxt. Nu är även han skogsägare och för traditionen vidare.

Under sin ungdom var han ganska less på skog. För många timmars plantsättning tillsammans med ihärdiga föräldrar kan ta musten ur vilken tonåring som helst. Numera är han däremot en stolt och engagerad skogsägare, Anders Jonsson, ägare till @snoofsweden. Han ser skogen som en långsiktig framtidsinvestering och tillsammans med virkesköpare Lars-Åke Henriksson planerar och genomför han insatser som hela tiden höjer värdet.

– Det var ungefär 15 år sedan jag gjorde mitt första skogsköp. Jag hade ärvt ett skifte tillsammans med flera andra och fick chansen att utöka min andel av den skogen. Sedan dess har jag bara blivit mer och mer intresserad, säger Anders.

Det är en ekonomisk investering, men känslan av att förvalta något beständigt är också viktig. Han växte upp på en bondgård i Ås med föräldrar som alltid varit skogsägare. Nu bor även han på samma gård tillsammans med sin familj och för traditionen vidare. En annan fördel med skogsägandet är möjligheten att jaga och numera uppskattar han också att vandra runt, och bara vara, i skogen.

Anders har bl.a. en fastighet i Dockmyr som ligger mellan Kälarne och Bräcke. I området jobbar och bor Gällös medarbetare Lars-Åke Henriksson som tidigt tog kontakt med Anders.

– Jag fick förtroende för Lars-Åke. Han har kunskap, är proaktiv och föreslår åtgärder. Det är bra! säger Anders.

Nyligen fick han en skogsbruksplan, vilket han anser vara ett ovärderligt verktyg. Just nu håller en väg på att brytas och snart ska det även gallras i Anders skog.

Kontrasten mellan jobbet som polis i Stockholms förorter och arbetet med skogen i Åres utkanter är stor. För Per Såmark är skogsfastigheten i norr inte bara en plats för avkoppling. Den är också en välkommen intäkt som kan investeras i både bostäder till barnen och passionen frimärken. Med en lokal samarbetspartner kan han luta sig tillbaka i trygg förvissning om att alla skogliga frågor tas om hand. 

Per Såmark sitter på uteplatsen hemma på Ekerö tillsammans med sin fru Liselott när vi ringer honom. Paret har tagit tjänstledigt från sina jobb som poliser i Stockholm för att varva ner, jobba med skogen och fiska. Ett stenkast från Pers stol vakar den goda gösen, men i Åresjön intill skogsfastigheten väntar rödingen. Han sätter stort värde i möjligheten att få ut det bästa av två världar och är glad att han även kan erbjuda sina barn samma sak. Trots att de behövde viss övertalning som små.

– Jag mutade dem med Kalle Anka pocket för att de skulle följa med på utterfiske. Nu när de är vuxna har de fattat grejen och kan sticka iväg själva. Då är man stolt, som far.

Skogsfastigheten på 226 hektar har Per ärvt av sin pappa som också är stockholmare. Han sätter stort värde på kontrasten mellan stad och land. Han åker gärna till stugan på skogsskiftet för att fiska och köra motorsåg runt husknuten som avkoppling. Alla skogliga frågor lämnar han med varm hand över till Linn Lund, virkesköpare i Team Norr.

– När jag tog över skogen och förstod allt som kan hända, att träden till och med plötsligt kan fatta eld och brinna ner en dag, kände jag att jag behöver ta hand om dem. Helst innan naturen gör det på egen hand. Därför tog jag kontakt med Linn, som förutom att hon är trevlig och lättsam, alltid svarar i telefonen.

Med god hjälp av sin revisor blev avverkningen ett positivt ekonomiskt tillskott för Per som bland annat kunnat investera i en ny snöskoter som han använder för att ta sig fram i skogen på vintern. Han har även kunnat bidra till en tomt till dottern. En del av pengarna investerar han också i sin stora passion, frimärken.

– Jag brukar skoja att jag vill återvinna träden till något annat som är gjort av trä. Frimärken har varit en hobby sedan 40 år tillbaka på en hyggligt bra nivå.

Med hjälp av skogsbruksplanen har han koll på framtiden och exakt vilka insatser som kommer göras och när. Att äga skog på distans är enkelt enligt Per.

 – Jag och Linn hördes väldigt ofta i början, men nu är samarbetet ett självspelande piano och jag känner mig trygg.