Paret Andersson
Leif Andersson
Väg

Konsten att navigera ett generationsskifte

För att värna de goda relationerna mellan barnen vill Leif och Annbritt redan nu bestämma hur skogen och det övriga arvet efter dem ska fördelas. Med en rådgivares hjälp vill …

Text:Mi Edvinsson Foto:Mi Edvinsson

För att värna de goda relationerna mellan barnen vill Leif och Annbritt redan nu bestämma hur skogen och det övriga arvet efter dem ska fördelas. Med en rådgivares hjälp vill de hitta en lösning som gagnar båda generationerna och som är så rättvis som möjligt.

Leif Andersson har nyss uppnått pensionsålder, och snart hans fru Annbritt också. Att gå i pension är en livsförändring som väcker tankar om både det ena och det andra – om livet, ekonomin och kanske också den egendom som barnen en gång kommer att ärva. Leif och Annbritt har varit gifta i snart 30 år. De har inga gemensamma barn, men Leif har tre barn sedan ett tidigare äktenskap och Annbritt två. De fem barnen, i dag mellan 30-45 år gamla, betraktar varandra som syskon och har goda relationer sinsemellan. Men vad händer den dag de har ett arv att dela på? Kommer de då att kunna komma överens om hur skogen, fritidshuset och övriga tillgångar ska fördelas?

  • Man har ju läst och hört om bönder och skogsägare vars barn har blivit så osams kring arvet att de inte längre pratar med varandra. Kanske har de partners också, som har åsikter och gör saken ännu värre. Vi vill inte att något sådant ska hända våra barn, säger Leif.

För att förekomma eventuella konflikter har Leif och Annbritt bestämt sig för att ta saken i egna händer och styra upp det hela i förväg. Hur egendomen ska fördelas mellan barnen vill de själva bestämma, och när planen är klar ska de berätta för barnen och förklara hur de tänkt.

  • Blir de missnöjda så får de bli arga på oss, och inte på varandra, säger Leif.

Rent juridiskt är all egendom Leifs och Annbritts gemensamma, men själva tycker de inte att det känns riktigt så. Leif tycker att fritidshuset är Annbritts eftersom det härrör från hennes släkt, och Annbritt tycker att skogen är Leifs, eftersom den funnits i hans familj och betyder så mycket för honom.

  • Jo, det stämmer att jag alltid har varit intresserad av skogen, och i början av 1990-talet fick vi chans att köpa ut min pappa och hans bröder från ett skifte. Att ha tillgång till skog och jakt är väldigt viktigt för mig. Jag har alltid tyckt om att vara ute i skogen och titta på avverkningar och hur träden växer. Jag har lärt mig en del om skogsbruk av mina föräldrar, och även försökt att förkovra mig på egen hand, berättar Leif.

2002 köpte de loss ett skifte från Leifs föräldrar och utökade skogsarealen till drygt 250 hektar. Leif hade tänkt att vara ganska aktiv i skogen, men det blev inte lika mycket utrymme för det som han trott. Heltidsjobb och hästar slukade all tid, och i vissa delar av skogen ligger han lite efter med röjning och gallring. En gammal och inaktuell skogsbruksplan gjorde inte saken bättre, men nu har han precis låtit upprätta en helt ny, något han känner sig väldigt nöjd med. När Annbritt kopplar av med en bok, läser Leif sin skogsbruksplan fram- och baklänges utan att ledsna.

  • Det är fascinerande läsning! Det här med skogsbruksplan skulle jag gjort direkt när vi köpte skogen, det förstår jag ju nu. Nu har jag ju koll på varenda del av skogen och vad som behöver göras, säger Leif.

Både Leif och Annbritt vet att det bara är ett enda av de fem barnen som har ett liknande intresse för skogen. Ytterligare någon har jaktintresse, och för de övriga har skogen ingen betydelse annat än som ekonomiskt värde. De känner sina barn och är säkra på sin sak, något som de måste ta hänsyn till när de nu ska bestämma hur egendomen ska fördelas.

  • Det är svårt. Vi vill ju att det ska bli så rättvist som möjligt, säger Leif.
  • Det enklaste vore ju om vi sålde allting och barnen får dela lika på de pengar som finns kvar efter oss, men vi vill ju helst inte göra så, säger Annbritt.
  • Nej, skogen måste vara kvar. Jag vill själv ha tillgång till den så länge jag lever, och jag vet ju att några av barnen också kommer att vilja ha tillgång till skog och jakt i framtiden, säger Leif.

Leif och Annbritt har tänkt ut en ungefärlig plan, men har inte tillräckligt med kunskaper för att bedöma om den är bra eller dålig. Hur kan de trygga sin pension och samtidigt göra det bra för barnen? Ska den yngre generationen ta över skogen genom gåva eller köp? Ska något delas ut redan nu – vad är bäst?

  • Det kan ju finnas fördelar med att involvera den som är intresserad av skogsbruket medan jag fortfarande kan förmedla de kunskaper jag har om skogsaffärer och annat, säger Leif.

För att bli klokare och få svar på sina frågor har Leif och Annbritt bokat tid hos Stefan Adolfsson på PS63.

– Vi behöver hjälp att resonera, titta på olika möjligheter och se så att det blir ekonomiskt bra för både barnen och oss. Vi hoppas på tips, råd och idéer för att det ska bli så bra som möjligt för alla, säger Annbritt.